Detta hittade jag på Alex Erwiks blogg och jag håller verkligen verkligen med honom!!

Addiction

Jag läste i en blogg idag om en bloggerska som tycker att träning är helt meningslöst då hon är gudabenådad med en smal midja. Nu blir man ju inte per definition lyckligare av att vara smal. Även om många unga tjejer idag verkar tro det. Det som driver en till gymet är naturligtvis en önskan om att bli snyggare. Efter en tids träning får själva utseendeaspekten mindre betydelse. Det är själva träningen som blir drogen, inte resultatet. Så är det i allafall för mig. Jag är nästan beroende av den kick man får av att utmana sig själv på cykeln en gång om dagen. Det känns som om allt det där som kan tynga en människa försvinner ur kroppen. Ilska, stress, oro. Sånt som är den moderna människans vardag. Vi lever i en stressad tid. Alla har mycket att göra och ingen hinner egentligen tänka på hur själen och kroppen egentligen har det. Allt det där som vi inte hinner ta itu med brukar hamna i en låda som vi gör vårt bästa för att skjuta under sängen där vi slipper se den. I värsta fall kan detta leda till det som går under namnet 'utbrändhet'. Locket på den där lådan bara öppnar sig och det bara väller ut. Såvida man inte hittar en ventil där allt stress kan pysa ut lite försiktigt som luft ur en ballong. De senaste månaderna har jag jobbat lika mycket om inte mer än vanligt. Men mina sömnproblem har försvunnit, jag kan känna spontan lycka till och med en måndag morgon, jag får mer gjort och skallen känns klarare än någonsin. Det är sällan jag känner mig stressad och min rastlöshet som jag trodde var kronisk har försvunnit helt. Jag är inte dummare än att jag förstår varför mitt liv har förbättrats. Träningen har en frigörande effekt på mig och jag har nog aldrig mått bättre.

Jag kunde inte sagt det bättre själv..........